När någon rycker mattan under fötterna på en...
Igår var tanken att jag skulle lägga ut ett samlat inlägg från helgen, för att spara på våra minnen och upplevelser. Men så igår fick jag ett samtal som fick min värld att rämna! Fy fan!!
De ringde från min pappas äldreboende och sa att han var okontaktbar och att det nu bara var vård i livet slutskede... jag blev så ledsen och fruktansvärt chockad att min hjärna bara stängde av. Jag tänkte praktiskt (eller försökte iaf) vad gör vi nu? Hur gör vi nu? Vilka ska jag meddela? Ska jag åka upp nu? Vi pratade med barnen. Vi grät. Vi överlevde dagen. Jag gick in i en bubbla mer eller mindre.
Men när jag ringde i morse fick jag höra att han kryat på sig. Han frågade efter frukost. Det visade sig att det (förmodligen) berodde på ett stopp i katetern. Samtidigt har han en infektion i kroppen så han ska få antibiotika. Så jag ska väl inte ropa hej än. Men det ger mig en chans att andas. Ladda. Stanna upp. Bearbeta. Livet kan vara över på en sekund. I kväll när jag pratade med sköterskan så berättade hon att han sjöng för personalen till fikat <3 Min fina pappa! Han som berättat, för personalen, att han velat sjunga men fick inte för sin pappa. Så sjuuuuung min fina pappa sjung <3 <3 <3
Ellie o morfar i somras <3
Jag vill passa på att hylla livet. Hylla våra minnen. Glädjas åt det vi har. Men jag skriver mer om helgen en annan dag. Nu vill jag bara fortsätta att andas. Leva här och nu
Det är verkligen just det samtalet som man fruktar för att behöva ta emot! Jag fick det när min pappa låg för döden och åkte direkt upp till sjukhuset och hann att finnas vid hans sida när han somnade in bara 62 år gammal 😭 Skitcancer rent ut sagt! Så skönt att din pappa verkar må bättre igen! Jag håller tummar och tår för att han ska få många år till! Jättefin bild på din pappa och Ellie! Stor kram 🤗❤️