Älskade dotter: det här är vårt livs svåraste beslut...

Älskade Ellie!

Nu skriver jag det här för att våra tankar för alltid ska finnas kvar ifall vi glömmer. Det är nog det tuffaste beslutet vi kommer att behöva ta....

När du föddes så var det alldeles för tidigt, du ville vara kvar i min mage o det ville nog egentligen min kropp också...du va ju så liten, inte klar... men mina inre organ mådde inte så bra så de var tvungna att få ut dig...fort!

Men tack vare Din försigkomna Pappa så fick jag kortisonsprutor dagarna innan du kom -de skyndade på din lungmognad så chanserna att du skulle kunna andas själv ökade markant!

18 december 2011 entrade du världen med ett ett gallskrik -ljuvligt i våra öron ❤️ så kortisonet fungerade! 6veckor "för tidigt"...Ett år för tidigt....

När allt lagt sig o livet återgått till någorlunda normala former började funderingarna på framtiden... då var det självklart, för mig, att du skulle gå med de barn födda -12, då du också skulle varit född... men när du började förskolan så fick du höra till 11:orna... det kändes självklart... då...

Det märktes så tydligt att du inte skulle kommit till världen förrän februari 2012 för efter den beräknade födelsen kunde vi börja räkna veckor...ditt första skratt...alla de där milstolparna kring vissa veckor ja månader utgick ifrån din beräknade födelse.

Nu ställs vi inför vårt dilemma... de andra barnen födda 2011 ska börja skolan efter sommaren... men du är ju egentligen en 12:a... bara för att du föddes några veckor på andra sidan nyåret så ska du gå med de som egentligen är ett år äldre! (Det är ju vissa av dem också)... det känns inte rättvist att det är vi som ska ta detta beslutet åt dig! Men vi väljer ändå att du ska få behålla det där extra sista året av barndomen ❤️ ett år till på din älskade förskola! Slippa stressa in i något, sitta still o koncentrera sig, vara yngst o hela tiden behöva prestera "ett år före din tid"...

Vi tror verkligen att detta är det bästa för dig, men säkert kan man aldrig veta... men nu finns våra tankar kvar även i framtiden om du en dag undrar... ❤️

Puss å kram

Himmel och helvete på samma gång!

Förlossning....eller...
När vi båda var på plats fick jag en tablett (den beryktade Cytotec) för att få värkarna att komma igång... 10 minuter efter kom första värken. Jag andades på utan större obehag...väntade bara på att det skulle komma igång så jag kunde ta lustgasen...
 
Efter ett par timmar kom en sådan PANIK som jag aldrig tidigare har upplevt! Jag misströstade big time och jag kände att om jag föder på vanligt vis kommer jag starkt att riskera min egna hälsa. Så när det var dags att ta den andra tabletten (4h efter den första) pratade vi med såväl läkaren som BM som faktiskt tog mig på allvar och gav ett halft löfte om att vi skulle få snitt på morgonen....Alltså ingen till tablett i detta skede...
 
"Efter länge väntan i vaket tillstånd för både mig och Tommy under natten kom så läkarronden på morgonen... Den manliga läkaren tyckte att det var dumt att vi inte "fortsatt" förlossningen genom att ta fler värkstimulerande tabletter...men samtidigt tyckte jag ändå att vi fick förståelse för vår oro... Hur som helst så ordinerades en stor frukost till oss för att därefter ta den andra tabletten....då hände inget nämnvärt heller...var förresten öppen 1,5-2cm ända från lördagskväll och livmodertappen var halvmjuk så de var ett gynnsamt läge...men icke blev det någon bebis inte...efter den tredje tabletten kom läkaren in vid 16-tiden och sa att de planerar in ett snitt istället...så vi fick ringa faster och fråga om inte Melvin kunde stanna lite längre..."


 "Så 17:16 kom vårt senaste mirakel ändå till världen skrikandes och med jättefin färg!! Det var nog det bästa att hon mådde så bra trots att hon föddes sex veckor för tidigt....<3 Men för mig var det tyvärr inte över där.... Vi kom upp till avdelningen jag och Tommy efter att jag fått träffa vår dotter en liten stund och fick hålla henne....
 
Sen fick jag ett morfinliknande preparat för att hålla smärtan borta från snittet....men det skulle jag ju inte tagit....hatade hur det fick mig helt drogad...sen påverkade det andningen varpå paniken kom....läkare kom och mitt blodtryck steg all världens väg... Till saken hör att läkaren tyckte inte att jag skulle ta fler blodtryckssänkande mediciner...så det var nog första missen på denna hemska resa som följer.... Under hela lillasysters andra levnadsdag var jag så dålig så jag fick inte komma upp ur sängen....jag fick magnesium intravenöst (en 350ml stor spruta) detta kunde ge lite brännande känslor sa doktorn....MEN det var helt hemskt!!!!
Det kändes om om mina handflator, munnen ja allt brann på min kropp samtidigt som jag låg i en kokhet bastu... Trycket vägrade att komma under kontroll och eftersom de på förlossningen inte hade tillräckliga resurser att övervaka mig hela tiden som sig bör med magnesiumdropp eftersom en av biverkningarna är att man SLUTAR ANDAS! så blev jag förflyttad till BarnIVA, vuxeniva hade fullt...
 
Men när jag väl kom dit stabiliserade sig mitt tryck...de var helt underbara de som jobbade kvällen/natten där. Tog hand om mig så bra. Så imorse bar det åter iväg till förlossningen....för fortsatt vård. Läkaren halvt om halvt lovade mig att jag skulle få komma upp på vårdavdelningen igen....men TJI fick jag då trycket steg igen!! Blodtryckssänkande medicin intravenöst igen :( fast ingen magnesium denna gång!!!! Men att få träffa min dotter det kunde jag ju vänta med! :(
 
Kunde inte hålla tårarna tillbaka ikväll då hon var två dygn gammal och jag inte sett henne sedan hon var ett par timmar!!
 
 
 
Men så arbetar det underbar människor här som såg till att de hämtade henne på neonatal till mig! 2h gos med lilla stumpan gjorde även susen för mitt blodtryck som sjönk! Sen när jag kom tillbaka fick jag gosa med både man och son!! Så nu har vi förhoppnongsvis hittat den bästa blodtrycksmedicinen. Till saken hör att när trycket gick upp idag kunde jag själv urskilja tecknen...men läkaren dröjde med besked om medicin så det kunde lika gärna gått så långt idag som det gjorde igår.... Tyvärr är det läkarna jag är mest besviken på inom vården....det är 50 olika och de är alla kopplade till en vid OLIKA tillfällen....ju fler kockar m.a.o.
 
Nu går jag på en tredje medicin då jag fick prata med ytterligare en annan doktor som visade sig expert på havndeskapsförgiftning....och hon gav mig ny medicin igen....fast med utgångspunkt i mina önskemål om att fördela fler mediciner över dagen för att behålla trycket på en jämn nivå...men det skulle jag i sin tur trappa ner för att bara äta en njurmedicin....så vi får se... Hoppas på att få röra mig mer fritt imorrn så jag kan ta hand om vår dotter och lära känna henne"
 
Mitt i denna veva började jag få lite "ryck".... Huvudet knyckte ofrivilligt, händerna ryckte o benen ryckte:.. Jag frågade vid ett par tillfällen om det kunde vara någonslags clamsi (krampanfall), men det trodde de inte... Säkerligen bara för att inte stressa upp mig o riskera ännu högre blodtryck...
 
Ellie 3dagar...
 
"Nu känns det faktiskt som att jag börjar en ny fas :) att jag börjar blicka framåt och tänka på tiden när jag inte medicinerar längre :) i natt är första natten på 1,5 vecka som jag faktiskt sovit bra! 6h sömn helt underbart! Sammanhängande också mer eller mindre!! Jag fick en ny medicin insatt igår: Enalapril....visken och adalat ska plockas bort.... Men så läste jag på FASS om Enalapril och den får man inte amma prematura barn med.... Så jag hoppas att jag slipper äta den å länge så jag kan ge min dotter min egen mjölk!! Väntar på ronden nu så jag ska höra hur planen ser ut? Hur länge ska jag ta den innan vi gör nya förändringar.... Det måste ju i dig var ett himla bra friskhetstecken att jag tänker mig utan mediciner ;)"
 

Redan på vuxeniva hade jag börjat pumpa för att bröstmjölken skulle komma igång...Men jag hade slängt det jag hade lyckats pumpa ut. Jag fortsatte så fort jag kom tillbaka till avd 44..Då var Ellie 3 eller 4 dagar gammal och fortfarande kvar på Neo.
 
En av dessa dagar kom ytterligare en NY läkare och jag berättade om min farhågor med medicinen...att man inte kan amma prematura barn med den i blodet...så hon tyckte bara att då kan du sluta med den...tittade lite i min journal och tänkte väl att det skulle stabilisera sig... jag blev minst sagt lite paff, men överlycklig över att jag nu skulle få chans att ge min lilla flicka min mjölk!
 
 
Personalen på Neonatal kollade upp hur många timmar det skulle ta innan medicinen var ute ur mitt system och vi kunde börja ge min mjölk. Sedan dess fick hon bara min mjölk! Och för att ge tillbaka lite donerade jag överskottet av bröstmjölken som till sist hamnade på 11,2liter på 1,5månad... Känns bra att veta att andra små barn kan få en bra start i livet tack vare min mjölk...
 

26/12 -11

"Ja nu känns det som att allt verkligen börjar gå på rätt håll igen! I fredags blev jag utskriven från vårdavdelningen och fick ett rum på neonatal med min dotter istället :) Så härligt att få vara nära henne och ha henne hos mig! Hon behöver sedan i fredags (tror jag det var) ingen övervakning alls! Hennes första levnadsdagar hade hon ju både EKG och en puls och syremätare. Så nu kan hon vara hos mig i stort sett hela tiden :)

Jag fick idag börja kolla sonden själv innan jag matar henne. Härligt är att amningen faktiskt också börjar fungera bra, hon äter nog inte mer än 10ml från bröstet men det är ju en sån bra början!! Imorrn ska vi ha samtal om "hemsjukvård", men eftersom Melvin (storebror) har träffat barn som sedan utvecklat vattkoppor så måste vi nog vänta in hans inkubationstid innan de får träffas och vi får komma hem... Men Tommy ska ringa VC imorrn för att höra om vi kan med ett blodprov kolla om han bär på viruset. Om han inte gör det borde det ju vara fritt fram att komma hem till nyår!!!! Hon ska bara kunna hålla sin temperatur, nu ligger hon på värmemadrass nämligen... Men de har fått sänka temperaturen två dagar i rad, nu står den på 35,5 och den går ner till 34 så om ett par dagar borde det vara rätt stabilt :)

Annars känns det som att jag bara försöker njuta av livet och få så mycket som möjligt som "vanligt". Får ju komma hem och träffa Melvin varje dag så det känns jättehärligt!! Sedan dan före julafton har jag varit hem en stund varje dag <3 Så nu ser vi bara just på framtiden!"


Kommer ihåg den ångest jag kände inför att inte räcka till...till 100% för alla...utan bara sisådär 80-90% på vart håll... Glömmer aldrig när jag var hemma en dag med Melvin och Tommy var inne hos Ellie...


Melvin hade fått Mack i julklapp och den blev hans favorit direkt!
 

när det var dags för mig att börja göra mig iordning för att åka tillbaka till Ellie..Melvin sov och jag väckte honom halvt för att säga hejdå...Då blev han så ledsen och ville att mamma skulle stanna. Vi höll om varandra och grät båda två och bara kramades...Det var ett sånt starkt ögonblick som jag aldrig kommer att glömma!!! Där har ni känslan av att inte räcka till... ;(


28/12-11

 

"Vi hade hemsjukvårdssamtal idag!!! Om bara lillstumpan kan hålla temperaturen så får vi komma hem till nyår! Vi tog bort värmemadrassen nu ikväll och hennes temp utan den ligger nu på 36.6 så det bådar himla gott!!! :) Tänk att få vara hemma och att hon äntligen får träffa storebror!! De har ju nämligen haft vattkoppor på hans dagis plus att han har en kusin som har fått som han träffat...så han har ju inte fått komma in på avdelningen än....så allt känns så himla bra nu! Läkaren sa att hon har fått ett visst skydd via moderkakan också från mig mot vattkkoppor i.o.m att jag haft det! Nu kommer vi bara att vara extremt restriktiva mot besök hemma :( ingen får tyvärr komma och hälsa på.... Lite längre fram kan man få träffa gumman ute... Men det väntar vi med några dagar.... Så får man tycka vad man vill om det, men vi vill inte riskera hennes hälsa efter alla dessa turer nu!! Så nu håller vi tummarna att det blir bra allt!!" 


Det var ju som sagt inte bara en sak som gick emot denna tid...vattkopporna som gjorde att Melvin och Tommy inte kunde bo med oss inne på Neonatal i familjerummet... Att vara ensam med en liten en som skulle sondmatas var 3:e timme dygnet runt det tog minst sagt på krafterna....

Men så äntligen kom nyårsafton och vi skulle få åka hem! Mötet mellan lillasyster och storebror var helt oslagbart! När vi kom hem fick Melvin hålla Ellie för första gången! Och så STOLT som han var då har jag aldrig sett honom!

Första mötet mellan syskonen Strömberg! Ellie var nu 13 dagar gammal och fick för första gången komma hem!
 

För att toppa all problematik så fick faktiskt Melvin vattkoppor dagen efter Ellie kom hem...12 dagar efter det var det Ellies tur...Det hela läkarkåren på Neonatal hade fasat för...Men det gick bra! Ellie fick anti-virus och det blev en lindrig inflammation...Nu vet vi dock inte om hon har bildat egna antikroppar eller om hon kan få vattkoppor...
 
Två har gått och jag känner äntligen att jag kan släppa alla dessa händelser...Ibland är det lättare att lägga locket på för att ta upp alla dessa känslor och upplevelser när de starkaste känslorna lagt sig...Men man får ju ALDRIG låta något traumatiskt gå obearbetat....
 
Puss å kram
 

Dagarna på avd.44 fortsätter....

Onsdag 14/12
Idag var dagen då de valde att sätta in blodtryckssänkande medicin eftersom jag legat relativt stadigt på 160/100...
 
Varje morgon vid 9:30 går ronden...nya läkare varje dag... De pratar om att jag i varje fall ska gå 35 hela veckor innan de funderar på att bebis ska komma ut...35 hela veckor är på självaste julafton....Full tid är 27 januari....
 
 


Torsdag 15/12
 
För att levandegöra mina upplevelser valde jag att citera det jag skrev den dagen...
 
"Så var jag inne på min tredje dag här... Jag måste säga att personalen är helt underbara och gör verkligen allt för att jag och bebis ska ha det så bra som möjligt :) Natten var dock jobbig som bara den... Det började igår med att jag blev medicinerad och att jag inte svarade på den.... Efter två tabletter utan sänkning av blodtrycket fick jag istället en annan sort....då tog det fart på sänkningen MEN så kom huvudvärken....först lite smygande men sen för att safta i ordentligt efter några timmar... Fick migränmedicin men det hjälpte inget alls, blev snarare värre då beslutade de att ge mig ett morfinpreparat med spruta, och effekten kom faktiskt! Huvudvärken försvann efterhand med så tillkom ju lite knasiga drömmar fast jag var vaken!?!?? Ha ha, en effekt som jag inte gillade!
 
Men imorse var trycket tillbaka igen på 160/95 och de var nöjda med att undertrycket var under 100 iaf :) Mitt blodtryck inatt sänktes till att börja med till 140/60 de tror lite att huvudvärken kan ha att göra med dels medicinen men även att att trycket blev så lågt.... De vill ju inte heller ha det för lågt eftersom det kan påverka moderkakans funktion.... Nu väntar jag bara på CTG... "
 

Jag är faktiskt lite (ja faktiskt) imponerad av min positiva inställning, trots allt elände.....
 
Efter denna dags rond bestämde de sig för att ge mig en kortisonspruta för att bättra på barnets lungmognad... Men det kom sig inte av sig självt på ren rutin som man kan tro. Nej då...det var TACK VARE att min man är så om sig och kring sig (som man visst måste vara) och ställde en massa frågor till barnmorskan kvällen innan..OM det fanns något man kunde göra för att hjälpa barnet om det skulle komma ut nu...Då fick vi veta att man KUNDE ju tänkas sig att ge mig kortisonsprutor...varpå mannen frågade...men varför gör ni inte det då?
 
Idag kom de första försämringarna på mina prover...jag fick inte veta vilket organ som var påverkat eller på vilket sätt värderna var sämre.... BM sa vid ett tillfälle att det var något man kunde förvänta sig av situationen och en kvinna i min situation...ok....
 
Detta var fjärde natten på avd.44... om jag kunde få två sammanhängande timmars sömn var det en bra natt...
Huvudvärken kom inte tillbaka i samma utsträckning som den där natten tidigare...däremot tillkom hjärtklappning, hög puls och darrningar. Jag åt Adalat och Visken för att sänka blodtrycket...
 
Det som jag kommer ihåg som mest frustrerande denna tid var att det var olika läkare HELA tiden! Varje dag kom en ny läkare med nya åsikter. Jag lärde mig efterhand att känna hur det kändes i kroppen när blodtrycket gick upp...men det skulle dröja ännu lite innan jag verkligen fick känna hur det kändes med högt blodtryck....
 
Tommy och Melvin kom och hälsade på mig VARJE eftermiddag/kväll. Det blev många mil körda denna period kan man lugnt säga.......
 

Första fredagen på avd.44 och nya rädslor...
 
Hjärtklappning och darrningar....
 
"Ja så ser det ut just nu.... Men positivt är att även övertrycket gått ner lite nu... Jag låg för en timme sedan 150/90....sen vet jag inte hur mkt det får gå ner för att inte påverka moderkakans funktion.... Men ska ju kolla flödet idag... Tycker och känner att jag tänker och känner mig lite irrationellt då jag blev stressad och orolig över att kanske få åka hem nu när trycket kanske stabiliserats sig.... Jag borde känna att det vore toppen, men samtidigt så vet jag ju att det går inte att vila med en 2,5åring hemma... Men jag känner mig hemsk som tänker så, jag vill ju inget annat hellre än att vara hemma hos mina älskade pågar egentligen! Kanske beror det på att jag för första gången i mitt liv faktiskt lyssnar på min kropp, som jag skrev i tidigare inlägg.... Nu är det säkert många som tycker att jag är alldeles för utlämnande här.... Men jag skriver till syvende och sist bara för min egen skull. Förutom att prata med andra är det ett utmärkt sätt att bearbeta allt som händer genom att skriva av sig!"
 
Måste ju säga att jag nu i efterhand inser att jag såg ganska sliten ut...Tommys tröja hade jag också :)
 

Lördag 17/12
 
"Japp läkaren sa på ronden i förmiddags att mina prover sakta men säkert bara blir sämre, liksom förväntat... Samt att han inte blir förvånad om jag blir förlöst innan jul :) innan nyår blir det nog iaf sa han :) det känns jätteskönt faktiskt! Att kunna se framåt på ett helt annat sätt nu :) Melvin har ju också blivit påverkad av att jag ligger här inne...han är ängslig och mer trotsig än vanligt sa Tommy när jag pratade med honom tidigare idag... Så för allas del är det ju skönast om detta inte blir för utdraget!"
 

Att inte veta...
att inte kunna påverka...
att inte själv få bestämma...
 
Det är svårt...
 
Att försöka stanna i nuet är svårt i ett sånt här läge...men man måste nog ha en blandning av leva i nuet och tänka...hoppas....kanske....att det blir så här...annars blir man lätt galen!
 
Under dagen hade jag väldigt svullen och spänd överdel på magen... Jag gick och trodde att det var förvärkar o sa det vid ett tillfälle till BM. Men det visade sig att jag inte alls hade förvärkar... Det var levern som var svullen (ngt som kallas HELLPsyndrom där de inre organen påverkas av preklamsin)... Men det skulle jag inte få reda på förrän långt senare...
 
På kvällen den här dagen kom läkaren in på mitt rum och meddelade att mina prover (som togs morgon och kväll) kraftigt hade förvärrats så de hade bestämt att jag skulle bli igångsatt. I just denna stund låg jag i min sjukhussäng och läste gonattsagan för min son....
 
Vi blev jätteexalterade både jag och Tommy, vilket smittade av sig på Melvin också...men som inte förstod vad all uppståndelsen berodde på...
 
Tommy körde Melvin till en av M´s fastrar för att i ilfart komma tillbaka till förlossningen...... 
 
 Fortsättning följer....