ÄR det så här det är att vara 40?!
Är det så här det är att fylla 40? Att närma sig 40iaf... jag har ju faktiskt ett halvår kvar... Då har jag inget att oroa mig för! ;)
Men som många av er har sagt... att efter 40 så inser man vad som är viktigt o vad som bara är att strunta i! T ex vad andra ska tycka o tänka... Eller när andra beter sig lite lusigt...kanske till följd av den där dåliga självkänslan som lyser igenom
hos så många av oss...som alltför ofta visar sina sämre sidor... som ett försvar... Att bara kunna strunta i det och inte låta det komma en under huden... Utan vill andra bete sig lusigt så behöver jag inte ta åt mig...det är deras "problem"...Jag
behöver nog inte ge något exempel, ni som vet vad jag pratar om vet det...
Jag tror inte att jag känt mig så stark nånsin! Jag känner för tillfället inte att jag behöver någon fasad eller murar som skydd utan jag känner mig stark i mig själv! Jag är den jag är -take IT or leave IT! Livet är för kort för
att haka upp sig på triviala bagateller! Och nu är jag inte så naiv att jag tror att det på något magiskt sätt sker en förändring bara för att jag närmar mig ett visst antal år, men samtidigt så betyder det en brytpunkt där jag faktiskt kan
lägga mycket bakom mig...Jag är ingen ungdom längre (om än i sinnet) och inser faktiskt att det är så enormt onödigt att lägga tid och energi på sånt som inte ger mig energi!
Sen att jag lägger det i samband med att jag nollar handlar helt enkelt bara om att det hjälper mig i någon slags 40års kris...Jag vänder det till det positiva och väljer att göra det konstruktivt och lägga det till åldern... <3
Puss å kram