När livet bara fortsätter...
Drygt en vecka har nu gått sedan Robban gick bort. <3 En vecka av sorg & smärta. Men också skratt och då vi fått chansen att dela minnen vänner emellan.
Något jag är så enormt tacksam för är ju mitt bloggande och sparande av minnen genom foton. Det är verkligen något jag tar med mig och tänker fortsätta göra!
En annan sak som blivit väldigt uppenbar är att människor i kriser såsom sorg eller andra livsomställningar själva sällan tar kontakt med andra. Det tar jag med mig -att ta kontakt -inte lämna över det och säga "hör av dig om du behöver något" -för det
gör en inte...
Något som också blivit väldigt uppenbart är att vänner är som livbojar, när vi sjunker för långt ner mot botten så är de där och drar upp oss till ytan igen. Ger oss syre så att vi kan skratta igen. Det är livsviktigt att få skratta! Även om vi kommer
att leva i sorg en bra tid framöver! Att prata är väl också något som blivit så uppenbart viktigt! <3
Idag var vi i kyrkan då hans namn lästes upp, oerhört tungt och fint på samma gång. <3
Sen har vi ändå vävt in lite Malmöfestivalen i helgen. Igår var vi och såg Willmer X och idag har vi sett Electra mfl.
Nu ska jag försöka fortsätta att blogga minnen som vi kan bära med oss genom livet -inte minst eftersom jag blivit varse hur fint det är att spara både foton och tankar på ett och samma ställe.
