Att släppa taget…
Mycket har ju hänt i livet. Jag har återigen blivit medveten om hur min hjärna fungerar i sorg & hur förbannat jobbigt det kan vara. Samtidigt hur viktigt det är att prata om det svåra. Att våga gråta. Det ska ju ut.
Inom loppet av 6månader har vi förlorat två familjemedlemmar, min Pappa & Robban (barnens Oncle).
Jag hänga med vänner -men samtidigt vara ensam.
Jag vill prata med folk -men samtidigt bara vara tyst.
På fredag är det dags för begravning & det brukar ju alltid vara en vändpunkt i sorgen -som övergår till något annat….
Här är en liten text jag var tvungen att få ut mig tidigare i höstas….
Att släppa fram lite i taget, hjärnan verkar inte klara mer än små bitar i taget. Men den där overklighetskänslan som pockar på -fy fan vad ont det gör.
När någon plötsligt rycks bort. Som en reva i tiden. En spricka som aldrig kommer att kunna lagas. Ett hack i livet. En avgrundsdjupt hål utan ände. Det hjälper inte att gråta. Jag bara sjunker djupare ner i avgrunden. Den är bottenlös.
Men så hittar jag upp till ytan igen och kan andas. Hjärnan stänger ner. Och det går en dag, några timmar innan det börjar om på nytt. När jag kastas ut på djupt vatten igen och känner. Maktlöshet. Sorg. Så bottenlös. Men så kommer ett minne. En känsla av glädje. Jag vet att sorg tar tid, men gah vad ont det gör.
