Dödsdömd och oskyldig....
Den aktuella boken i bokklubben är just nu "Dödsdömd" av Damien Echols. Och skulle nu mina fellow bookie mates läsa så sluta läs nu ;) detta får vi dela på bokklubbsträffen ;)
Men jag känner att jag måste bara ventilera boken lite... Det är en biografi, för er oinsatta, av Damien som bland tre kompisar blev fällda för morden på 3 pojkar (fast de var oskyldiga). Damien blev dömd till döden och hans kompisar till livstidsfängelse.
Jag har aldrig läst en biografi av detta slag innan, men jag var nyfiken och glad att det blev den att läsa i bokklubben! Jag hade nämligen själv aldrig valt att läsa den innan, fast nu i efterhand är jag väldigt glad att jag gjorde det! De två första kapitlen kändes lite segrandiga och jag ska säga att jag i ärlighetens namn nog inte fortsatt om vi inte haft den i bokklubben.
Sen blev jag fast! Kanske krävdes det lite för att komma in i författarens sätt att uttrycka sig, att hoppa från ena situationen till nästa ibland utan kronologisk ordning eller sammanhang. Jag gillar djupet i den, hans fördjupade medvetande och sättet att dela detta. Han har fördjupat sig i zenbuddhismen och har ett fritt sinne för Newage, vilket tilltalar mig på flera plan då jag själv delar en del av hans tankar.
Vissa delar av hans resonemang går mig förbi, men en del bitar fastnar kvar. Ett exempel är hans syn på tro.
"Tro är bara ett urvattnat försök att ta någon annans insikter för sina egna. Tro är den själsliga motsvarigheten till ett begagnat klädesplagg, som slitits ut och skickats vidare. Jag likställer andlig insikt med visdom, vilket är något annat än kunskap. Kunskap kan man skaffa sig genom många olika källor: böcker, historier, sånger, legender, myter och, i vår moderna era, datorer och tv-program. Det finns å andra sidan bara en form av visdom- smärta. En erfarenhet som ger en människa visdom medför oftast också ett ärr. Ju större smärta, desto större insikt. Tro är andlig rigor mortis." (ur Dödsdömd s.85)
Jag är inte helt säker om jag fullständigt kan följa med i hans resonemang, men det tilltalade mig på ett speciellt sätt när jag läste det första gången. Det etsade sig fast så till pass att jag 100 sidor senare var tvungen att gå tillbaka och skriva ner citatet. Jag vet egentligen inte vilken min egen syn är på tro och det tänker jag inte gå in på här heller, upp till var och en att själv reflektera vidare.
Något annat som etsade sig fast var utdrag ur hans dagbok från sina 18år på "death row".
"Ibland flyger långa perioder iväg så tyst och omärkligt att ett nytt år smyger sig på utan att man ens märker det. Året kan kännas lika halt som stålet på en gevärspipa. Men ibland kommer stressen och dränker allt annat. Den berövar en på sömn och sinnenas klarhet. Medvetandet blir till en mental misär som kräver sin tribut av kroppen. Alla världsliga bekymmer knackar på och presenterar sig när man minst av allt anar det. Små frakturer letar sig fram över hjässan och lägger sig som en bultande värk. Det finns aldrig tid, tålamod, pengar eller entusiasm så att det räcker. Trycket är obevekligt, och jag vrider mig för vinden som ett lakan på en klädlina. De konstant skiftande strategierna tar knäcken på mig. Det är evigt, monotont kretslopp och jag har inget som avleder uppmärksamheten. Frågor om liv och död kommer i andra hand för kuggarna som driver hjulen. Jag känner hela tiden att om jag bara kunde hitta en liten öppning så skulle jag komma på ett sätt att ta mig framåt. Men den dyker aldrig upp. Jag har kommit till vägs ände.
Nu lämnar jag mina tankar här för denna gången...kändes skönt att få ner det svart på vitt så att jag kan tänka på annat för en stund. Har än så länge lite kvar av boken, men försöker dryga ut det så mycket som möjligt. Vill veta vad som händer, men samtidigt är jag inte redo att släppa känslan boken förmedlar.
Denna bild finns med i boken också med bildtexten "Med Lorri på Sundance i januari 2012. Jag börjar se lite mindre omtumlad ut här, eller hur?" En fri mans leende!!
Puss å kram