En kvinna bland giganter...

Min historia
Michella Obama
 
Forum förlag 2019
 
Ett självporträtt, en berättelse, en ståndpunkt...nej förresten flera ståndpunkter som befästs med styrkan i boken och förankrar Michelle & Obamafamiljen i historien.
 
Läsaren får följa med på åren genom barndomen, ungdomen och slutligen in i vuxenlivet. Från tiden i South side, Chicago, till Vita huset. 
 
Michelle beskriver bland annat hur hon som First lady följde med på internationella stadsbesök och däribland Storbrittanien. Vid ett besök gjorde hon en egen avstickare till en statiligt finansierad skola i ett mindre välbärgat område. Följande citat etsade sig fast i mitt minne och tårarna rann när jag läste orden...
 
"Man behövde bara se sig omkring på ansiktena i det rummet för att förstå att de där tjejerna trots sina styrkor skulle behöva jobba hårt för att bli sedda. Det var flickor med hijab, flickor som talade  engelska som andraspråk, flickor vars hudfärg utgjordes av varenda tänkbar nyans av brun. Jag visste att de skulle behöva kämpa hårt mot stereotyperna som klistrades på dem, alla sätt att definiera  dem innan de fått chans att definiera sig själva. De skulle behöva bekämpa osynligheten det medförde att vara fattig, kvinna och färgad. De skulle behövoa jobba på att hitta sina röster och inte bli nedvärderade , att förhindra att de blev nedtryckta. De skulle behöva kämpa bara för att få lära sig." (s.343f )
 
Jag såg väldigt mycket fram emot att läsa den här boken. Jag började att lyssna på den, men ljudböcker och jag har inte riktigt klickat, än, även om uppläsaren hade en otroligt behaglig röst. Men när jag fick boken i hand så gick det lättare, även om jag upplevde den första delen  som lite mer svårgenomtränglig med mycket fokus på utbildningar och det som lätt blir tråkigt att läsa. Men andra hälften av boken -wow! Nu får vi komma innanför murarna till Vita huset, få ta del av den verklighet denna familj hade i 8år.  Här griper boken tag i mig, svingar mig runt och lämnar mig berörd ända ut i fingerspetsarna. <3 
 
Slutligen vill jag dela med mig av ett annat citat som grep tag i mig...
 
Vi växer upp med budskap som säger att det bra finns ett sätt att vara amerikan - att om vår hud är mörk eller våra höfter breda -eller om vi inte upplever kärlek på ett visst sätt, om vi talar ett annat språk eller kommer från ett annat land -så hör vi inte hemma här. Det vill säga, tills någon börjar berätta den historien på ett annat sätt.
 
Önskar er med dessa ord en riktigt härlig kväll -imorrn ska vi träffas i bokklubben för att diskutera våra upplevelser av boken & kanske dricka lite vin också <3
 
Puss å kram