Tack gudskelov att jag är ok igen!
Förra veckan nådde jag en botten, något som kändes som en bottenlös gyttja som bara drog mig ner utan att jag förstod varför. Jag kände mig så liten... Som att livet rann ur mina händer. Att så mycket hände som jag inte kunde påverka. Hjärnan fokuserade helt enkelt på det negativa och grävde sig ner ännu djupare.
Det kändes så svårt, omöjligt, att komma upp igen när skorna var fast sörjan, nersjunken i geggan som bara drog mig neråt. Ville sluka. Ville få mig förminskad. Få mig att försvinna - uppslukad av intet!
Det var rent fruktansvärda dagar och den enda rimliga förklaringen jag har är att jag var utan Levaxin i nästan en vecka. Jag har aldrig tidigare varit utan det mer än ett dygn på sin höjd. Men att det kunde få sådana här förödande konsekvenser för mitt psyke! Tycker att min puls blev lite väl låg också, vilopuls på 48 och den brukar ligga något på 50... Det hela var då sjukt läskigt för jag kände mig så maktlös! Förändrad och inte mig själv.
Det var jobbigt att le!! Bröt ihop på onsdagskvällen och då kändes det lite lättare på torsdagen, kunde känna glädje igen - genom andras glädje... Inte förrän på fredagen kände jag mig helt återställd. Efter 3 eller 4 dagars doser med Levaxin. Jag kommer aldrig att missa förnya mina recept igen eller glömma lämna prover - så jag kan få utskrivet nytt...
Grymt läskig upplevelse! Jag kände mig så deprimerad, så maktlös! Psykisk ohälsa, kemisk obalans är verkligen inget att leka med! Det kändes som att jag var hemsökt av en demon eller nått. Som om något kladdat sig fast på mig och svärtat ner mitt inre!
Önskar att inte någon skulle få känna denna känsla av total maktlöshet - men tyvärr är det nog så en depression kan gestalta sig. Så känner du igen dig i min beskrivning? Var inte rädd för att söka hjälp ❤️ oavsett orsak!
Så nu kan jag lämna detta bakom & hoppas att jag aldrig mer kommer att nå denna bottenlöshet igen!
Puss å kram
