Dagarna på avd.44 fortsätter....

Onsdag 14/12
Idag var dagen då de valde att sätta in blodtryckssänkande medicin eftersom jag legat relativt stadigt på 160/100...
 
Varje morgon vid 9:30 går ronden...nya läkare varje dag... De pratar om att jag i varje fall ska gå 35 hela veckor innan de funderar på att bebis ska komma ut...35 hela veckor är på självaste julafton....Full tid är 27 januari....
 
 


Torsdag 15/12
 
För att levandegöra mina upplevelser valde jag att citera det jag skrev den dagen...
 
"Så var jag inne på min tredje dag här... Jag måste säga att personalen är helt underbara och gör verkligen allt för att jag och bebis ska ha det så bra som möjligt :) Natten var dock jobbig som bara den... Det började igår med att jag blev medicinerad och att jag inte svarade på den.... Efter två tabletter utan sänkning av blodtrycket fick jag istället en annan sort....då tog det fart på sänkningen MEN så kom huvudvärken....först lite smygande men sen för att safta i ordentligt efter några timmar... Fick migränmedicin men det hjälpte inget alls, blev snarare värre då beslutade de att ge mig ett morfinpreparat med spruta, och effekten kom faktiskt! Huvudvärken försvann efterhand med så tillkom ju lite knasiga drömmar fast jag var vaken!?!?? Ha ha, en effekt som jag inte gillade!
 
Men imorse var trycket tillbaka igen på 160/95 och de var nöjda med att undertrycket var under 100 iaf :) Mitt blodtryck inatt sänktes till att börja med till 140/60 de tror lite att huvudvärken kan ha att göra med dels medicinen men även att att trycket blev så lågt.... De vill ju inte heller ha det för lågt eftersom det kan påverka moderkakans funktion.... Nu väntar jag bara på CTG... "
 

Jag är faktiskt lite (ja faktiskt) imponerad av min positiva inställning, trots allt elände.....
 
Efter denna dags rond bestämde de sig för att ge mig en kortisonspruta för att bättra på barnets lungmognad... Men det kom sig inte av sig självt på ren rutin som man kan tro. Nej då...det var TACK VARE att min man är så om sig och kring sig (som man visst måste vara) och ställde en massa frågor till barnmorskan kvällen innan..OM det fanns något man kunde göra för att hjälpa barnet om det skulle komma ut nu...Då fick vi veta att man KUNDE ju tänkas sig att ge mig kortisonsprutor...varpå mannen frågade...men varför gör ni inte det då?
 
Idag kom de första försämringarna på mina prover...jag fick inte veta vilket organ som var påverkat eller på vilket sätt värderna var sämre.... BM sa vid ett tillfälle att det var något man kunde förvänta sig av situationen och en kvinna i min situation...ok....
 
Detta var fjärde natten på avd.44... om jag kunde få två sammanhängande timmars sömn var det en bra natt...
Huvudvärken kom inte tillbaka i samma utsträckning som den där natten tidigare...däremot tillkom hjärtklappning, hög puls och darrningar. Jag åt Adalat och Visken för att sänka blodtrycket...
 
Det som jag kommer ihåg som mest frustrerande denna tid var att det var olika läkare HELA tiden! Varje dag kom en ny läkare med nya åsikter. Jag lärde mig efterhand att känna hur det kändes i kroppen när blodtrycket gick upp...men det skulle dröja ännu lite innan jag verkligen fick känna hur det kändes med högt blodtryck....
 
Tommy och Melvin kom och hälsade på mig VARJE eftermiddag/kväll. Det blev många mil körda denna period kan man lugnt säga.......
 

Första fredagen på avd.44 och nya rädslor...
 
Hjärtklappning och darrningar....
 
"Ja så ser det ut just nu.... Men positivt är att även övertrycket gått ner lite nu... Jag låg för en timme sedan 150/90....sen vet jag inte hur mkt det får gå ner för att inte påverka moderkakans funktion.... Men ska ju kolla flödet idag... Tycker och känner att jag tänker och känner mig lite irrationellt då jag blev stressad och orolig över att kanske få åka hem nu när trycket kanske stabiliserats sig.... Jag borde känna att det vore toppen, men samtidigt så vet jag ju att det går inte att vila med en 2,5åring hemma... Men jag känner mig hemsk som tänker så, jag vill ju inget annat hellre än att vara hemma hos mina älskade pågar egentligen! Kanske beror det på att jag för första gången i mitt liv faktiskt lyssnar på min kropp, som jag skrev i tidigare inlägg.... Nu är det säkert många som tycker att jag är alldeles för utlämnande här.... Men jag skriver till syvende och sist bara för min egen skull. Förutom att prata med andra är det ett utmärkt sätt att bearbeta allt som händer genom att skriva av sig!"
 
Måste ju säga att jag nu i efterhand inser att jag såg ganska sliten ut...Tommys tröja hade jag också :)
 

Lördag 17/12
 
"Japp läkaren sa på ronden i förmiddags att mina prover sakta men säkert bara blir sämre, liksom förväntat... Samt att han inte blir förvånad om jag blir förlöst innan jul :) innan nyår blir det nog iaf sa han :) det känns jätteskönt faktiskt! Att kunna se framåt på ett helt annat sätt nu :) Melvin har ju också blivit påverkad av att jag ligger här inne...han är ängslig och mer trotsig än vanligt sa Tommy när jag pratade med honom tidigare idag... Så för allas del är det ju skönast om detta inte blir för utdraget!"
 

Att inte veta...
att inte kunna påverka...
att inte själv få bestämma...
 
Det är svårt...
 
Att försöka stanna i nuet är svårt i ett sånt här läge...men man måste nog ha en blandning av leva i nuet och tänka...hoppas....kanske....att det blir så här...annars blir man lätt galen!
 
Under dagen hade jag väldigt svullen och spänd överdel på magen... Jag gick och trodde att det var förvärkar o sa det vid ett tillfälle till BM. Men det visade sig att jag inte alls hade förvärkar... Det var levern som var svullen (ngt som kallas HELLPsyndrom där de inre organen påverkas av preklamsin)... Men det skulle jag inte få reda på förrän långt senare...
 
På kvällen den här dagen kom läkaren in på mitt rum och meddelade att mina prover (som togs morgon och kväll) kraftigt hade förvärrats så de hade bestämt att jag skulle bli igångsatt. I just denna stund låg jag i min sjukhussäng och läste gonattsagan för min son....
 
Vi blev jätteexalterade både jag och Tommy, vilket smittade av sig på Melvin också...men som inte förstod vad all uppståndelsen berodde på...
 
Tommy körde Melvin till en av M´s fastrar för att i ilfart komma tillbaka till förlossningen...... 
 
 Fortsättning följer....
 

Kommentera inlägget här :